Historien om skrivbordet

Att vårt personliga bagage och tingens energi påverkar oss med jämna mellanrum fick jag erfara igår i samband med Den Stora Skrivbordsplanen. Planen i sig var riktigt bra och var avsedd att vara en sån där boost till mig själv; jag ville byta ut mitt vackra lilla skrivbord till ett vackert större, och på så vis skapa mig en inspirerande och välförtjänt skrivarhörna! Jag vill så gärna ta mig tid till skrivandet och skapande enbart för mig själv, men lyckas aldrig riktigt. Vardagsgöromål m.m tenderar att komma emellan. Men om jag fixade en riktigt fin hörna som dessutom sätter ned foten och tar plats i rummet, då markerar jag för mig själv vad jag förtjänar. Ni vet, så där i stil med nyskilda kvinnor som byter frisyr och bil och mår fantastiskt efteråt (i filmvärlden i varje fall - jag är lite osäker på hur det funkar i verkligheten).

 

Lämpligt nog hade jag det perfekta skrivbordet i det gamla flickrummet; gratis, gräddvitt och lagom stort, med små lådor och ett litet skåp. Inte Ikea-förvarings-smart, men ljuvligt och inspirerande. Jag satte förhållandevis effektivt igång med att rensa det. Det var när jag kom till lådorna som det hände. I låda 1 hittade jag en massa fantastiska gamla texter! Poesi och urklipp som jag samlat på mig, samt egna skisser. Dikter jag hittat i tidningar och på nätet som bara är så där underbara och som känns! De som får en att stå och le för sig själv, de som värmer hela själen. Den lådan skulle få följa med till Halmstad!

 

Men sen kom jag till låda 2. Där fanns huvudsakligen mina mörkare sidor. Dikter och teckningar jag gjort när jag befunnit mig i väldigt mörka dalar. Efter en ytterst hastig genomgång av den lådan inser jag att jag kan inte längre ta med mig skrivbordet till Halmstad. Det har blivit besmittat. Det finns delar av mina yngre dagar som jag inte klarar av att ta i utan att krusningarna sprider sig till mitt dagens jag. Jag skulle inte längre känna mig harmonisk, stark och skapande när jag satt vid skrivbordet. Eller så kanske jag skulle det. Kanske hade jag skrivit Nobelprisvärdiga och världsomvälvande texter med det skrivbordet i min skrivarhörna. Kanske kändes det bara jobbigt just precis då och sen skulle jag se skrivbordet som en helt vanlig, fin möbel. Men det där är knivigt. Jag tycker att möbler och väggar kan suga åt sig energier som en svamp. Det slutade hur som helst med skrivbordet fick stå kvar där det står, lådorna ska återfå sitt innehåll och jag, jag får allt vackert punga ut med en liten slant någon gång för ett nytt skrivbord vars förflutna jag inte känner till.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

-

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Bloggarkiv

Det finns inga inlägg i arkivet. Välj en källa med befintliga inlägg i Inställningar eller sätt igång och skriv ett.

Länkar

-

Etikettmoln