BORTTAPPADE MINNEN eller TRIBUTE TILL GAMLA VÄNNER

Häromdagen kom jag av någon anledning som jag nu inte minns att tänka på en diskussion som jag hade med en kompis för många år sedan. Vi satt i min soffa i min gamla lägenhet och diskuterade religion. Vi hade olika trosuppfattningar, men det var inget hinder för att ha ett hur trevligt samtal som helst. Den här goda vännen bidrog till många härliga stunder under studietiden - vi brukade dansa loss och få igång hur många dansgolv som helst - men det var sällan vi satt i en soffa och diskuterade religion.

Jag kom att tänka på det här borttappade minnet, som jag fullständigt glömt men dök med ett slags "just det, ja!" Jag började nu erinra mig en massa andra fantastiska vardagliga stunder i livet som förr eller senare nästan försvinner helt, och det där är ju något fascinerande. Minnen som försvinner och kommer tillbaka. Inte minnen från storslagna stunder, utan av mer vardagliga saker som påverkat vår vardag och format oss. Som vuxen tänker jag att jag kommer komma ihåg så mycket, framför allt sedan jag blev vuxen nog att minnas, när livet bakom mig inte var ett suddigt bludder av barndomsminnen.

För det är ju i princip samma sak med barn. Ingen vettig människa skulle få för sig att inte försöka fylla sina/nära vänners/släktingars barn med massa kärlek och magi nära nog varje vaken stund, med motiveringen att "de kommer ju ändå inte minnas några detaljer". Självklart inte. Vi läser sagor för barnen, leker med dem, busar och överöser dem med kärlek, och mycket av det här kommer de inte att minnas ett smäck av. Men vi vet att det skapar en trygghet för dem, en stabil kärleksfull grund att stå på och de värderingar vi ger kommer att så frön. Så långt är det glasklart. Däremot hade jag aldrig tänkt på att samma sak skulle hända i vuxen ålder. (Jag tog för givet att minnesbanken ett bra tag skulle vara oändlig, när det gällde det vardagliga och trevliga som formar oss - jag är ju för bövelen bara 29 år!) Det är många människor som bidragit till att göra mitt liv underbart roligt och givande, och som gett mig minnen som hemskt nog inte längre ligger först i kö i minnesbanken, utan som jag måste gräva efter för att minnas. Störtsköna Mikaela - denna pärla - som förlängt mitt liv med många skratt genom fest, slappekvällar och Fantomaskvällar. Ovan nämnda Natalie som jag en helg ägde Köpenhamn tillsammans med, den kära Ligan (som Mikaela benämnde oss som - eller Kärntruppen, som mormor kallade oss) bestående av Daniel, Johanna och Momir. Studietiden hade inte varit hälften så rolig utan dem, all den absurda humorn som tog sin början där. Elias, Martin, Catrin och Hans som också cirkulerade där och bidrog till hur många hysteriskt roliga och härliga stunder som helst.

Fantastiska, fantastiska minnen som under en härlig period var en självklar del av mitt nu, och senare blev sköna minnen (med ett litet stänk av vemod - jag får så lätt separationsångest) och nu har några av dem bleknat så mycket att det är tillsammans med ett "just det, ja!" jag kommer på dem igen. Och det är ju så det funkar för oss, precis som när vi är små knattar, om vi har tur - människor cirkulerar i våra liv och ger oss en massa bra, som stärker och formar oss men som vi sen inte alltid minns detaljerna kring.

Så för att avsluta det här lite klyschigt; om vi har fortsatt tur blir de här glada, fina stunderna vi upplever nu kommande sköna minnen. Nya härliga människor dyker upp på arenan och påverkar oss när de gamla vännerna försvinner, och har vi det riktigt bra, ja då stannar de bästa.

Cheers!