På stigen mot jämställdhet

Vi strävar mot jämställdhet. De allra flesta kan säga sig göra det, men däremot är inte de allra flesta överens om hur vi strävar på bästa sätt mot det, och framför allt är inte de allra flesta överens om när vi uppnått denna jämställdhet och kan sluta sträva.

På olika nivåer, arenor, stridsfält, vad ni vill, strävas det. På dagis, skolor, arbetsplatser, i hemmen och i media. (I skrivande stund inser jag att dansställen och klubbar fattas – platser som nog hade mått bra av ökad respekt bland deltagarna.) Visst har väl allt slit och envisa arbete gett resultat? Visst kan väl de män och kvinnor som oförtrutet och på olika sätt verkat för ett jämställt samhälle känna sig stolta över vad de åstadkommit? Nog ska man väl kunna landa, sträcka på sig, andas in och känna att "det här har jag hjälpt till att åstadkomma!" Nog ska man väl kunna stanna upp och njuta av omgivningen innan man fortsätter den långa färden. För i all vår stolthet – i all vår rättfärdigade stolthet – måste vi kunna skilja på att stanna för att man nått sitt mål och på att stanna för att vila. För att vi får lov att känna oss stolta och för att vi måste vila innebär det inte att vi är framme.

Så hur kommer vi fram? Hur ska vi nå ett mål utan att bara gå runt i cirklar eller rent utav irra bort oss? Här skiljer sig många åsikter, och det kanske är helt i sin ordning. Vi kanske inte måste ha sällskap helt vägen – bara vi når fram. Dock är det somliga som vill ha, eller behöver, en riktning och lite hjälp på traven. Det är här vi kan komma att korsa en annan stig, som kan göra vägen till målet rakare och avsevärt mer harmonisk för den som vandrar.

Den som är bekant med Björn Rosendals texter och/eller hans resonemang vet att han helhjärtat tror att det finns en man inom varje kvinna, och en kvinna inom varje man. Att vi som människor – och i förlängningen samhället – behöver vara i kontakt med denna person inom oss för att må bra. Det skapar balans för individen, att känna till denna inre person och rent utav att veta hur denna är. För den påverkar oss, i allra högsta grad. Den är med och styr våra känslor, tankar och åsikter. Trycker vi undan denna person och förnekar den, trycker vi undan känslor, tankar och åsikter som vi har. Att trycka undan något och gömma det under en matta eller i en kista i en liten skrubb i vårt inre är inte samma sak som att förskjuta det från vår kropp. Det finns där, och vi bör lära oss att leva i samklang med det.

Flertalet människor lever nog i samklang med denna inre man/kvinna utan att veta om dennas existens. Det märks i vårt samhälle. På gräsrotsnivå har acceptansen för en inre man/kvinna ökat och närmat sig de högre makterna. Flickor får leka med killeksaker, leka vilda lekar och hänge sig våldsamma sporter. Kvinnor får meka med bilar, gå med i det militära och välja karriären framför familjebildande i avsevärt större utsträckning än förr. Det innebär inte att alla flickor som föredrar killeksaker får leka med dem för sina föräldrar, eller att flickor som mår som bäst när de får hänge sig vilda lekar och våldsamma sporter inte ses ned på av sina flickkamrater och utsätts för unga flickors hårdföra utfrysningsteknik. Det innebär inte att alla kvinnor i mansdominerade yrken inte sextrakasseras eller att de kan välja karriären framför familjebildande utan samvetskval eller utan att mötas av oförstånd. Men det sker, i avsevärt större utsträckning än förr. Vi har börjat acceptera, så oändligt mycket mer än förr, att det finns en man inom varje kvinna.

Men omvänt då? Hur mycket har vi accepterat där? I Dagens Nyheter den 8 april 2013 skriver Gunilla Molloy att problemen i skolan med att pojkar inte läser – och diskuterar – skönlitteratur är problem som sträcker sig bortom skolans värld, då pojkarna blir "förlorare" och går miste om en fundamental utveckling;

"Men jag menar att läsning och samtal om skönlitteratur framför allt kan uppöva vad den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum kallar narrativ fantasi, som är en förmåga att leva sig in i hur andra människor – med annorlunda villkor, erfarenheter och värderingar – tänker, känner och lever. Det är en förmåga att skifta perspektiv och synvinkel, att se sig själv i den andre och den andre i sig själv. Enligt Nussbaum stimuleras denna förmåga, som är viktig i en demokrati, bäst genom litteraturläsning. Med begreppet narrativ fantasi försöker Nussbaum ringa in fenomenet "perspektivbyte", som kan uppstå vid litteraturläsning när läsaren kan leva sig in i hur andra människor – med annorlunda villkor, erfarenheter och värderingar – tänker, känner och lever. Perspektivbyte innebär att man också kan se sig själv i andra. Denna förmåga till narrativ fantasi är nödvändig för många yrkesutövare, som psykologer, jurister och pedagoger. Enligt Nussbaum kan förmågan till narrativ fantasi stimuleras bäst vid litteraturläsning. Det är en sympatisk tanke. Men den räcker bara halvvägs. För det är framför allt i samtal om texten som läsaren kan diskutera inte bara textens värderingar, utan även sina egna."

Lösningen till problemet med att pojkar inte läser kan dock inte läggas på skolan, menar hon. Då problemet sträcker sig utanför klassrummen måste lösningarna också hanteras utanför klassrummen.

" I klassrummets genusimpregnerade kontext kan vi hela tiden se hur handlingar laddas med genusbärande markörer; att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.

[...]

I samtal om skönlitteratur kan läsaren utveckla sin förmåga att förstå världen och andra människors handling ur andra perspektiv än det egna. Att en del elever avvisar denna möjlighet blir ett problem i skolan. Men om inte det omgivande manssamhället visar pojkar att läsning av skönlitteratur är viktigt, så kommer pojkarna inte heller att tycka det. Och om vuxna män inte läser böcker, så kommer inte deras söner att göra det."

Vi har ännu inte accepterat att det inom varje man finns en kvinna. Vi har inte gått lika långt på den stigen. Vi har promenerat så pass långt att en del pojkar för sina föräldrar får lov att leka med tjejleksaker och tycka om "tjejfärger" – de får det t.o.m. leka med de färger och leksaker de föredrar på en del dagis. Män får arbeta inom vården och pappor får vara pappalediga. Men även för dessa pojkar och män finns det många hinder att komma över. Pappor som vill delta i sina barns uppväxt och säkerhet möts av oförstånd och förakt av kvinnor inom BVC, de hånas av sina manliga kollegor. Oförstörda pojkar som vill upptäcka världens och dagis alla leksaker, färger och möjligheter möts av glåpord tills de pressats ner i den form som passar normen.

Det är enklare att anpassa sig än att stå upp för det man tror på. Det är enklare att anpassa sig och andra än stå upp för det som någon annan – kanske rent utav ens barn – tror på, men som man inte själv förstår. För många är det enklare, för andra är det så mycket svårare. För en del som kuvat sina åsikter och känslor länge utan att gå under, är det lättare att stå upp än att pressas ned. De hjälper till att röja upp stigar för andra att gå på. Det ligger styrka i det. Sen finns det de människor som inte avviker från normen, som redan perfekt passar in i samhällets form och som inte förstår allt som de "avvikande" förstår – men som ändå hjälper till att röja upp stigarna. De undviker den enkla utvägen och står upp för det som någon annan tror på. Det ligger stor styrka också i det.

Suffragetterna valde att stå upp snarare än att pressas ned. De trotsade de män och kvinnor som ville blunda för samhällets orättvisor och bestämt ville att alla andra skulle blunda också. Suffragetterna stod upp, så att många efter dem också skulle kunna stå upp. Med machetes, envishet och upptäckarglädje slog de sig fram på oupptäckta marker och skapade nya stigar.

Om vi kan komma så långt att vi kan acceptera att det inom varje man finns en kvinna som behöver andas har vi nog kommit långt. Kanske rent utav milslångt. Då plötsligt behöver inte längre sådant som anses kvinnligt och som finns inom oss alla motarbetas. När vi slutar motarbeta och hålla tillbaka oss själva och varandra – då kan vi gå framåt och i medvind hantera de hinder som uppstår.

Jag hoppas att den kvinna som finns i alla män är en liten suffragett. Att hon står upp, stolt och envist, och oförtrutet kämpar för mannen som bär henne, och för hans rätt att känna sig hel och balanserad.

Catharina O