Den kontrollbehovsinriktade äventyraren

Stugan i Helston, Cornwall Stugan i Helston, Cornwall

Det har varit en del tankar om äventyr på sistone - kanske för att jag faktiskt är iväg på ett sådant nu, på denna Storbritannien-roadtrip med sambon Daniel. Jag har skrivit om den passive äventyraren; den som läser väldigt mycket och upplever spännande äventyr, platser och tider ifrån bekvämligheten i sin fåtölj, och jag har tänkt en hel del på Björn Rosendals dikt,
 

Det är ett av de stora misstagen
i välfärdssamhällenas tid
att man bortsett från
människans behov
av äventyr 

Den här Englandsresan har krävt mycket planerande. Vi förflyttar oss och vill upptäcka olika byar och olika sorters boende, som alla ska innebära ett efterlängtat lugn och mycket egentid för oss. Det har inte alltid blivit helt rätt beräknat i restid, eftersom googlemaps och vår lånade oumbärliga gps inte alltid tar hänsyn till att Englandsvägarna är pluttesmå och smala och kan innefatta en hel del köer. Just köer kan ställa till det i tidsvisionen då och då. Alltså får vi helt enkelt tänka om och planera om lite, för att fortfarande få ut det bästa möjliga - jag nöjer mig inte gärna med mindre, vilket än så länge visat sig vara väldigt bra! Men att planera om är lite meckigt ibland. Daniel tar de flesta ändringar med en klackspark och sätter sig gärna och planerar om, samt åker ut på utflykter utan att ha så mycket koll på hur målet ser ut. Själv har jag kontrollbehov så det räcker till en mindre nation. Fruktansvärt drygt, kan jag tala om! Jag gillar inte att planera. Jag ser det som en nödvändighet och gör det i princip jämnt för att ha koll på läget och kunna ta det förhållandevis lugnt. Daniel däremot tycker det är mysigt att planera en resa, och jag fick motvilligt erkänna att han hade rätt. När vi väl är ute på vägarna tycker jag det är hemskt besvärligt att ge sig ut utan att ha koll på var man ska, hur målet ser ut så man kan välja det bästa tänkbara. Jag hade mycket hellre varit en cool vagabond som tyckte halva nöjet var att ge sig av utan att veta riktigt var man hamnar. Dessvärre är jag motsatsen till det. Jag vill ha koll.    

När vi anlände till stugan i Helstone, Cornwall, den första längre vistelsen på den här Storbritanienresan, fick jag lite av en chock. För er som sett filmen The Holiday kan jag jämföra det med när Cameron Diaz anlände till stugan i England. Stugan var helt bedårande, men jag blev lite skrämd över att den var mer primitiv än väntat (bara badkar, ingen dusch - knäppa engelsmän. Badkar är en extra lyx, inget komplement till dusch), och avsevärt ödsligare. Efter bara några dagar hade jag dock vant mig, och njöt istället av att - på ett mysigt och ändå lyxigt sätt - vara lite back to the roots, typ. Det finns inga element och enda värmekällan är en gigantisk eldstad som vi får hålla liv i. Riktigt avkopplande och charmigt. Det är också avkopplande att få sunka ned sig lite, när man inte är på någon piffig weekendresa i någon piffig stad. De många suspekt snabba sniglarna som intar stigen och badrummet om nätterna bryr sig liksom inte hur vi ser ut. Några aber finns dock fortfarande, t ex är badrummet är fantastisk vackert men mörkrädd som jag är, är det superläskigt att ta sig dit ut när mörkret fallit på. Alla kläder luktar rökigt av elden, och medan Daniel tyckte det var mysigt och "luktade hem" när jag höll upp min sjal, såg jag mest att jag måste tvätta den, och hur tvättar man en finsjal utan att förstöra den? För hand?? Trots det är jag, tro det eller ej, jätteglad för de här krångliga bitarna. Det är nödvändiga utmaningar och med risk för att låta klyshig känner jag att jag utvecklas och lär mig en massa om mig själv (ja, jag hör själv hur det här låter - jag växer som människa inte genom lumpen eller frivilligarbete i någon by långt bort där barnen är sjuka, utan på en lyxig semester i en ljuvlig stuga. Jag har både en jordnära och en snobbig sida och jag står för båda, okej?) För en bekväm människa som dagligen tampas med ett plågsamt kontrollbehov visade sig en roadtrip vara en utmaning. På ett positivt sätt. Äh, jag måste nog sluta skriva nu innan jag trasslar mig in i något jag inte kan ta mig ur. Men jag ska avsluta med några fantastiska ord av Martin Luther King, som lyder så här:


"Take the first step in faith. You don't have to see the whole staircase, just take the first step."


Jag ska försöka klamra mig fast vi de kloka orden. I nuläget är trappan jag ser framför mig trasig och mörk, och jag tycker det vore oklokt att inte ha järnkoll på vad för slags trappa jag har med att göra. Men jag ska försöka föreställa mig en avsevärt mer lockande trappa, en sådan som triggar nyfikenheten. Förhoppningsvis kan det göra mig mer vagabondig, eller så får jag helt enkelt acceptera att det är Daniels roll, och att jag är den perfekta passiva äventyraren. Även om det vore coolt att se varje kördel av resan som ett spännande moment är det helt okej att mest gilla de inplanerade stoppen och mysiga boendena, där man kan njuta av en brasa, en vacker utsikt, egentid med en av de viktigaste människorna i ens liv - och en god bok.
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

-

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Bloggarkiv

Det finns inga inlägg i arkivet. Välj en källa med befintliga inlägg i Inställningar eller sätt igång och skriv ett.

Etikettmoln