En lång resa

Jag vill nu berätta om en lång resa jag gjort. Jag pratar nu inte om Englandsresan, även om den var mycket lång – vi avverkade runt 450 mil och flertalet städer och länder. Nej, jag pratar om den resa i livet som gör att jag och Daniel numera är förlovade. 

Det har inte varit alldeles okomplicerat eller självklart. Till att börja med har jag alltid haft svårt för att ge mig in i relationer – och svårt med att stanna kvar i dem. Det såg ut att bli precis samma sak med Daniel, ja besvärligare än så till och med. Vi var ju bästa vänner och jag var noga med att påpeka – både för mig själv och för Daniel – att det här bara var ett tillfälligt misstag vi höll på med. Dessutom har jag alltid ansett det så brutalt oromantiskt med bästa vänner som blir ett par. Hur kan det finnas romantik och passion när man redan är så vana vid varandra? Med det skulle komma att visa sig att det var just den där grunden i att vara bästa vänner som skulle få det att fungera. Vi umgicks ju redan regelbundet, även om det nu fanns något annat med i bilden som gjorde det hela lite konstigt. Men den där tryggheten, den där vetskapen om att jag redan öppnat upp mig och alla mina avarter för Daniel, som stöttat och tröstat mig utan att låta sig skrämmas, gjorde att mitt vanliga behov av att dra mig undan successivt dämpades.

Till en början låg vi väldigt lågt. Det var vi båda överens om, och för mig kändes det viktigt att inte bli stressad genom att alla vännerna kände till det. Vi behövde på egen hand, väldigt försiktigt, ta reda på vad det här egentligen var. (Sen av en händelse blev det officiellt genom Hallandsposten, men det är en annan historia...) När vi senare umgicks med vänner som kände till det hela hade jag svårt för offentliga ömhetsbetygelser. Det var alldeles för privat för att jag skulle vara bekväm med att hålla hand eller röra vid varandra bland människor jag kände. Jag tyckte inte heller om att bli kallad ”älskling”, ens när det var bara han och jag. Några kärleksfulla smeknamn från mitt håll var det inte tal om. Han hade det inte helt lätt med mina relationsnojor i början, den gode Daniel.

Men tiden gick och bit för bit ändrades saker och ting. Ibland av sig självt, ibland genom mycket arbete. På kort tid har vi fått gå igenom väldigt mycket. Bortgång av närstående, arbetslöshet med mera. Det har inte varit en enkel tid, långt ifrån. Likväl befinner vi oss nu här. Jag är den som nu är den mest kärlekstörstande offentligt med ömhetsbetygelser, jag är öppen och ärlig som aldrig förr, han kallar mig ”älskling” och i text blir han ”älskade”. Och Daniel, såklart. På Isle of Skye förlovade vi oss; enkelt, vardagligt, vackert och privat. När vi kom hem fick vi ett gratulationskort från några nära vänner som hälsade oss välkomna hem från vår "spännande resa”, och önskade oss lycka till på vår ”fortsatta långa, spännande resa”. Det är nog precis just så det är.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

-

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Bloggarkiv

Det finns inga inlägg i arkivet. Välj en källa med befintliga inlägg i Inställningar eller sätt igång och skriv ett.

Etikettmoln