Förtvivlan

Kirke Ralph Kirke Ralph

Jag hatar hatar hatar hatar att Kirke är död. Jag hatar det. Jag hatar att jag aldrig mer kommer att sitta i hans kök och äta lunch innan vi jobbade i hans ateljé. Han bjöd på klassisk engelsk mat ibland, och ibland på mat han visste att jag gillade. Vi drack oftast mjölk till lunch. Jag gillar verkligen mjölk. Han hade kopiöst många ketchupflaskor i sin kyl. Jag hatar att vi aldrig mer kommer att jobba ihop i hans ateljé, ateljén som egentligen skulle varit ett sovrum i lägenheten om han varit en mer traditionell människa. Istället fick det vara en ateljé och sovrummet fick vara i vardagsrummet. Jag hatar att jag aldrig mer kommer att stå modell medan han hade igång tv:n och/eller musik för att jag inte skulle få det långtråkigt. Han hade satt upp en spegel i ögonhöjd så att jag fortfarande skulle kunna se tv:n när han målade av min rygg. Som om man någonsin skulle ha det långtråkigt i Kirkes sällskap.

Vi pratade ofta samtidigt som vi jobbade. Ibland höll han upp ena handen när han koncentrerade sig, varför förstod jag egentligen aldrig. Det var inte så att han måttade, han bara höll uppe handen som om det var någon balansfråga. Som en katt och dess svans. Jag hatar att jag aldrig mer kommer se honom i de stunderna, när han mitt i koncentrationen mötte min blick i spegeln och log och vinkade. Han var så generös. Jag var anlitad av honom och fick lön och under de arbetstimmarna fick jag lunch och fika, teckna själv - och glädjen av att umgås med en väldigt nära vän. Som om inte det var tillräckligt fick jag målningarna när han var färdig med dem. Det kändes lika stort varje gång, hur generös kan en människa bli? Fast mest generös var han inte med materiella ting, utan med sig själv. Hur mycket värme kan man egentligen ge?

Han var den första och enda konstnär jag stått nakenmodell för. Det kändes så enkelt och okonstlad redan från start, så lugn och bekväm som jag alltid var med honom. Han hade en sällsynt egenskap att få människor glada, lugna och bekväma bara genom sin blotta närvaro. Få människor kunde få mig att le så ofta som honom, även i mörka stunder när det kändes ansträngande att le för så många andra. Jag hatar att han aldrig mer kommer att sprida glädje och harmoni med sin blotta närvaro. Jag tecknade av honom också. För i tiden älskade jag att teckna, men sen av någon anledning slutade jag och tyckte inte längre det var roligt. Efter bara några gånger hos honom blev det roligt igen. Han var uppmuntrande, konstruktiv och gav många tips. Jag kunde själv se hur jag blev bättre och bättre. Men aldrig så mycket som under krokistunderna med Kirke kände jag mig så bekväm med att göra något som inte resulterade i perfektion. Jag släppte många krav där. Jag hatar att vara tyngd av krav.

Jag hatar att jag aldrig mer kommer höra hans bisarra svar när jag ringde honom.
- Hej, det är Kirke.
- Hej, det är Catharina.
- Hej, det är Kirke! (utropade han glatt)
Jag vet, jag ringde ju dig, tänkte jag alltid då med ett leende på läpparna.

Jag hatar att det gör så rivande ont när jag tänker på honom nu, till skillnad från förr då tanken på honom alltid fick mig att le. Så är det inte med alla människor, hur underbara de än må vara. Han hade något extra. Jag hatar att han är död. Jag hatar tystnaden kring det. Jag hatar de tidningar som borde uppmärksammat att en lokal konstnär och stor personlighet, omtyckt av så många har gått bort, inte har skrivit en rad. De borde ha skrivit ett stort reportage. Jag hatar deras oförskämda tystnad. Duger det bara när det är stora nationella namn, sportprestationer, Hollywoodfilmer eller krig någonstans långt bort? Är det bara det som det är värt att skriva om? Problem med någon lokal väg eller lokal skola. Räcker det inte att en lokal människa som påverkat så många nu inte längre kommer att göra det? Jag hatar tystnaden som omger hans bortgång.

Det är mycket jag hatar nu, men jag hatar inte dig Kirke. Jag hatar inte dig för att du inte längre finns kvar och jag är inte heller arg på dig för att du har försvunnit. Jag vill minnas dig i glädje och jag vill minnas dig hela tiden. Jag vill ta min och Daniels redan belamrade lägenhet och istället för att sortera bort saker vill jag belamra den ännu mer, för att hylla ditt galna, underbara belamrade hem. Det hade varit okej om jag hade varit arg på dig nu, det hade jag fått lov att vara. Men ens om jag ansträngde mig skulle jag inte kunna uppbåda hat eller irritation mot dig. Det är för mycket värme, kärlek och harmoni i vägen när jag tänker på dig. Så allt eventuellt hat som skulle vara riktat mot dig rinner av och fläckar resten av världen. Det får vara så nu. Det får vara så nu, att alla tankar på dig gör mig sorgsen tills dess att de som förr får mig att le. Det kan dröja. Det kan dröja väldigt länge. Först måste mitt hjärta få blöda. Men någon gång kommer säkert tanken på dig att varsamt hindra blodflödet och sakta men säkert lappa ihop det skadade hjärtat igen. Jag hoppas det. Jag hoppas innerligt det. Och jag hoppas, för allt vad jag och min sargade själ är värd, att du har det bra där du är nu. Att det finns fullt av fjärilar för dig att måla av, att det finns musik omkring dig och tråkiga väggar att pigga upp med din konst och att det inte längre finns anledning för dig att med din konst kritisera orättvisor i samhället. Att det är en bra värld du befinner dig i nu, så där underbart bra som du förtjänar. Jag hoppas att saven från mitt blödande hjärta når dig, som ett vykort från en avlägsen plats, och påminner dig om hur omtyckt du var och att du inte lämnat denna värld obemärkt. Du har inte lämnat den i tystnad.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

-

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Bloggarkiv

Det finns inga inlägg i arkivet. Välj en källa med befintliga inlägg i Inställningar eller sätt igång och skriv ett.

Länkar

-

Etikettmoln