Tacksamhet över längtans frånvaro

Häromkvällen flamsade jag och Daniel, som så ofta, som små barn innan vi somnade. Vid ett tillfälle lade han sig fnissande i fosterställning för att undkomma mina kittlingar. Det slog mig då hur otroligt absurt och fullkomligt tragiskt det är att denna människa legat i en kvinnas livmoder och inte varit efterlängtad. Någon har burit denna underbara människa i sin kropp och förmodligen inte känt den kärlek och längtan en blivande mamma kan känna. Någon har förlöst denna människa, med allt vad fysisk ansträngning det innebär, och kanske inte lagt sin nyfödda son mot sin barm och varit sprickfärdig av kärlek.

Den brist på längtan och kärlek denna man kanske upplevt som foster och under sina första två år kompenserades han för med råge av sina föräldrar, sina svenska skånska föräldrar. De överöste honom med kärlek, stöttning och trygghet. Men det är inte de lyckliga adoptivföräldrarna detta inlägg handlar om. Det handlar om ett avsevärt mer egoistiskt perspektiv än så – mitt eget. Om denna makalösa man fått den längtan och kärlek han förtjänat redan från start hade han inte befunnit sig här, bredvid mig. Och då hade mitt liv sett helt annorlunda ut.

Daniel, som är helt otrolig. Hur kan någon inte ha längtat ihjäl sig efter honom? Han är omtänksam och medmänsklig. Han är uppmärksam på detaljer och ser orättvisor i vårt samhälle. Men han inte bara ser och pratar kritiskt om dem, som många av oss. Han är aktiv i sin medmänsklighet och sin kritik. Han initierar, projektleder och medverkar i arrangemang såsom Födelsedagskalaset och Julklappsprojektet, som belyser och samlar in pengar till barncancerfonden resp. till julklappar till barn och unga i familjer som har det ekonomiskt svårt. Så mycket kärlek kan rymmas i hans kropp att den räcker till många. Med sin vackra basstämma har han varit manlig Lucia och tagit ställning. Han är en fantastiskt modern och jämställd man. Han vågar se världen med öppna ögon och är inte för stolt för att utvecklas.
 
Han är driftig och företagsam, stolt över sina bedrifter men aldrig dryg. Faktum är att jag vet ingen som är så rolig och med så mycket självironi. Det går inte en dag utan att han lockar till skratt, livet med honom kan vara som ett enda stort pyjamasparty. Han är generös som få, både materiellt och känslomässigt. Han är mjuk, varm och trygg. Han är lyhörd och vågar lyssna när jag pratar om sådant som är jobbigt – eller när jag skriker, svär och gråter om det. Han har en öppen famn och klarar som allra oftast av att själv prata om det som är jobbigt. Han är inte för stolt för att emot hjälp. Han har koll på läget men kan misslyckas. Han är uppmärksam med lätt distraherad. Han är inte felfri men alldeles underbar.
 
Jag är alltså, i min påtagliga egoism, tacksam för att livet blev så fel för några och att en person behövde börja livet som oönskad. Det kunde inte ha blivit mer rätt för mig.
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Arkiv

Länkar

Etikettmoln