Nedtrappning

Det är längesedan jag skrev dikter. Åtminstone sedan jag skrev något riktigt bra. Det har mest varit konstgjord andning en lång tid nu, bara för att hålla det något sånär i gång. Sedan jag började med antidepressiva, för ca 8 år sedan, har jag inte skrivit lika mycket poesi. Det har inte fallit sig naturligt. Det är en förhållandevis låg dos jag gått på, men den har varit tillräcklig för att, tillsammans med bra terapeuter, kunnat hjälpa mig. Det har varit skönt att ha känt sig ganska balanserad. Helt balanserad blir man väl aldrig som människa, men kaoset inom en lägger sig och den oförklarliga sorgen slutar överväldiga en. Mestadels. Ibland vill den komma, men då har dessa nämnda terapeuter och andra fascinerande människor och författare gett mig så bra redskap att jag kunnat identifiera farorna i tid. Jag har kunnat undvika dem och, när det inte gått, kunnat hantera de ganska annorlunda. Det har varit ljuvligt. För drygt ett halvår sedan kände jag mig tillräckligt redo att sluta med tabletterna. Nedtrappningsprocessen har varit långsam, så som den ska. Allt ska gå så fort idag, hela tiden ska vi vara effektiva. Långsamhet har nästan blivit ett skällsord i verkliga livet, men banne mig. Vissa saker ska ta tid. Det är svårt ändå.

Vid första nedtrappningen tog det tid för kroppen att vänja sig och flertalet runga känslor rev i mig på en och samma gång. Det krävdes så lite för att jag skulle känna mig så trasig. Men bit för bit vande kroppen sig. Det tog tid och var jobbigt. Sedan kunde jag återigen njuta av att känna mig balanserad. Tills det blev dags att fortsätta nedtrappningen. Där är jag nu och det är jobbigt. Bräckligt, tungt, argt och växlande. Oförutsägbart. Men jag skrev något och kände för första gången på länge om mina egna dikter att ”shit, vad bra det här är. Riktigt välsmakande, vackert och träffsäkert.” Och jag minns min käre vän Björn Rosendal. Björn som så aktivt stöttade mig i mitt skrivande och hjälpte mig att ta steget att nå ut med det. Som gjorde Kättaren och faunen, min första diktbok, med mig och som ville att jag sen skulle stå på egna ben och ge ut många fler diktsamlingar. Min 60 år äldre vän som jag hade djupa samtal med om poesi, konst, känslomässig intelligens, vårt inre mörker och vår tids svårighet att hantera människor av det här slaget. Vi som var renässansens kungar med all vår känslighet och kreativa förmågor, vi som det inte finns någon plats för nu. Vi som får diagnoser istället för att lyftas för vår känslomässiga bredd. Björn tyckte inte om att jag skulle börja med antidepressiva, han var rädd att det skulle hämma min kreativitet. Det gjorde det nog i viss mån också, fast det var andra saker som var med och bidrog till det. Jag är jätteglad över att jag körde på ändå. Att jag – till slut – lyssnade till en envis syster och en omtänksam kollega. Att jag tog hjälp, och tabletterna var en stor del av det. Men nu, när jag trots allt är redo att fungera utan dem, tänker jag på Björn. Jag tänker på honom och mår bra. Jag ler för mig själv och vet att han skulle vara så glad över att jag nu skriver igen, rakt från själen. Att även om det inte kommer ofta, kommer det rakt därifrån. Och det är bra grejer.
 
Det är viktigt. Jag vill att folk ska förstå att det är viktigt. Vad det gör med en människa att skriva poesi. Hur det kan frigöra eller erkänna något inom en. Respekten man ger sig själv vid bekräftandet av vissa känslor och sidor. Lugnet det ibland kan ge när det kommit ut. Ivern när orden börjar lossna. När känslan börjar få form, när det inre börjar synas svart på vitt. När det går att sätta ord på allt det där inom en. Allt kaos eller all glädje. All förundran, lust, frustration eller sorg. Och det stannar inte där. Eller kanske det stannar för stunden, hos avsändaren. Men samma känsla kan uppstå när man är läsaren. När man plågas, tyngs eller håller på att spricka av alla känslor inom en. När man läser precis det man känner, när en främling satt ord på allt det inom dig. Någon annan har bekräftat dig, någon annan har gett dig den respekten. Njut av att du inte är ensam eller njut av det absurda i att en främling kan se in i din själ. Njut av orden. Smaka på dem. Bär dem med dig. Bär de med dig och ta hand om dig.
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Kix » Vargen och Rödluvan:  ”Tummen upp!”

  • Mikael » Negligerad skattebetalare:  ”Det framgår ju tydligt att det är Skattebetalarnas förening som avses vidare fic..”

  • Jo Gylling » Underbara illustrationer:  ”Jag minns vingmöss och kattelände från när jag var liten. Jag älskade den. Har f..”

  • Ulla-Britt » En dröm om mormor:  ”Åh, en sån fin dröm, jag blev nästan avundsjuk men samtidigt glad att drömde så...”

  • Daniel » En dröm om mormor:  ”Så fint skrivet! Jag drömmer som du vet om mamma ibland. Skillnaden är att hon s..”

Arkiv

Länkar

Etikettmoln