My therapist insist that I read

"Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss. "

Franz Kafka


Den här bloggen handlar till stor del om hälsa. Om hälsa från fåtöljen. Ibland behöver man pausa lite.  Pausa i livet för att orka, för att må bra. Det tänker jag hjälpa till med, genom att komma med boktips för dig och för familjen. Min terapeut insisterar faktiskt på att jag ska läsa mycket och tillåta mig den nedvarvningen.  Han är en klok man, den gode terapeuten. Om du mot all förmodan tröttnar på boktips (jag vet, blotta tanken är helt barock!) kan du även ta del av samhällsfrågor och följa mina härligt knaggliga vägar till utgivning av olika bokprojekt. Låt dig inspireras eller få ett gott skratt! Så gör det bekvämt för dig med en kanna te
(eller kaffe då, om du absolut måste) och gör dig redo för läsning.
Nu jäklar ska vi vara hälsosamma!


/Catharina Sanjay

2017

Den här (ljud)boken har jag dragit ut på. Den har varit så bra att jag inte velat att den skulle ta slut. Med fantastiska karaktärer och gudomligt rolig dialog berättar Krystal Sutherland en underbart vacker och tragisk kärlekshistoria. Man vet att det är bra är man även skrattar högt åt författarens dedikationer, som jag ju har en soft spot för. Sen är det svenska omslaget så vackert att man vill ha det på väggen där hemma. Det finns mycket guld i boken, men for obvious reasons väljer jag såklart att dela med mig av dialogen om Harry Potter. 
 

Läs hela inlägget »

"Lost faun". That's exactly how I feel, and what my outfit ironically turned out to say today. Together with my great friend Björn Rosendal I wrote and published my first book, The heretic and the faun. He passed away a year ago at the age of 93 and was an amazing person in many ways. Artist, writer, poet, doctor and founder of The Museum of Drawings in Laholm. He was dedicated to the subject of emotional intelligence (in fact, according to a fairly recent German article, he founded the very subject) and we had lot's of fascinating discussions. He was a brilliant support when it came to editing poetry and the closest friend I had in regards to discussing the darkness within. That overwhelming feeling that makes you want crawl away and hide for some time and just paus existence. Now, when I'm quite far a long in my second book of poetry I realize how much I miss him, how much I need him. At the same time I find myself in a difficult emotional place right now, and I don't know how to cope with it without him. I'm horrible selfish in missing him, but also so very lost. I'm lost and don't know how to find my way in all of this without him guiding me. I know he wanted me to managed on my own when it came to writing, but it's just so difficult without him. 

Läs hela inlägget »

Nu har jag äntligen avslutat en massivt tråkig bokcirkelbok. (Nej, bokälskare älskar inte alla böcker.) Förutom att vara dödens tråkig var den dessutom sjukt lång och det kändes länge som att den aldrig skulle ta slut. Döm om min förvåning när slutet var nästan mind blowing intressant! De sista kapitlen gjorde att berättelsen som helhet ändå blev filosofisk och tankeväckande, otippat nog. Den hade ändå mått bra av att vara hälften så lång, fast jag skyr ju långa beskrivningar som pesten. Det är lite för mycket George R. R. Martin över det hela. Av samma anledning kan nog väldigt många tilltalas av den här boken. Kan tänka mig att man får ut extra mycket av den om man gillar gaming, det är ganska mycket spelkänsla över världarna - och det finns dessutom ett datorspel som bygger på romanen. Vidare kan jag meddela att jag diskuterat boken med flertalet som tyckte  den var hur bra som helst - inte minst en av högstadiekillarna i bokcirkeln.

Läs hela inlägget »

Vår nationella identitet är kanske inte direkt passionerad.  Bilden av svensken är inte precis som den av italienaren, fransyskan eller spanjoren. Faktum är att jag hann reta upp mig och tänka "ja, det är ju typiskt att svensken hetsar upp sig så fort det är dags att kritisera kvinnorelaterade frågor", innan jag insåg att hen är minsann lika passionerad på varsin sida när det gäller invandring och stora frågor såsom mjölk vs. mjölkproteinfria produkter. Så vi, trots allt, ganska passionerade, vi svenskar. Vi tycker gärna saker, hett och intensivt.

Jag är väldigt pro intensiva känslor och en passionerad syn på livet. Men i många lägen skulle jag föredra en mer fredlig och förstående dialog. Gällande #meetoo har det helt i onödan blivit olika läger. Som så många andra anser jag att världen vore perfekt om fler tyckte som jag i alla tänkbara frågor. Jag är - faktiskt - inget rättesnöre i den här diskussionen. Jag är den första att tänka “åh gud, vilken idiot!” eller “hen är ju verkligen dum i huvudet!” m.m. Men sedan blott en dag har jag motvilligt blivit mer öppen och förstående. Återstår att se hur länge det håller i sig.
 

Filterbubblornas strid

I stort handlar det nog om filterbubblor (där har ni en länk till the ultimate podcastavsnitt). Ursprungligen handlade hashtaggen om att sprida uppmärksamhet kring omfattningen av sexuella trakasserier. Hur vanligt och utspritt det egentligen är, med hopp om förändring när folk inser magnituden av problemet. Den sida av saken jag sett i media och sociala flöden har visat kvinnor som, ibland för första gången, vågat gå ut med sina upplevelser samt män och kvinnor som visat stöttning i frågan och män och kvinnor som vänt sig mot kampanjen, på mer eller mindre seriösa vis. Jag har rakt av bedömt dessa människor som knäppgökar eftersom “hur ska man nu våga ragga” och “inte bara män utför sexuella trakasserier” har varit den dominerande linjen. Men eftersom jag ska prova det här med att vara en bättre människa försöker jag förstå att de som är mot kampanjen möts av andra inlägg och nyheter än vad jag möts av. Inlägg och nyheter som istället visar på kvinnor som av olika anledningar gör det enkelt för sig och väljer att hata alla män, kvinnor som missbrukar uppmärksamheten och pekar ut oskyldiga män samt kvinnor som ångrat sig efter ett ligg och anser att det är mannens fel. Eftersom jag i min filterbubbla, som baseras på vad för typ av inlägg och nyheter jag brukar dras till, inte alls visar på den sidan har jag ansett att “den andra sidan” bara överdriver. Det tycker jag förvisso fortfarande, men det är inte ett särskilt utvecklande ställningstagande av mig, på samma sätt som det inte är utvecklande att blunda för “min” sida.
 

Läs hela inlägget »

"Det finns inget som kan få en att känna sig så dekadent som att påbörja en ny bok i södra Frankrike."

Jag måste erkänna att jag gillar att läsa dedikationer och författarens tack. Och en författare är verkligen KICK ASS när hen kan få läsaren att bli rörd/road/helt till sig av formuleringar i hens tack. Holly Black's Den kallaste flickan i Coldtown är på många sätt som alla andra vampyrböcker. Och på andra sätt inte alls. Den är strösslad med härliga formuleringar och filosofisk gällande monstret inom oss. Läs och njut.

Från Rabén & Sjögrens hemsida:
Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter  mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

En berättelse om raseri och hämnd, om skuld och skräck och om kärlek och avsky, skriven av succéförfattaren Holly Black.

Läs hela inlägget »

Idag boktipsar jag inte bara på Tekannan Förlags hemsida, utan passar på att göra det via Bostad & Co:s blogg, som jag så fint fick möjligheten till! I "Tips för fåtölj och bokhylla!" tipsar jag om böcker för hela familjen, nu när hösten smyger sig på och man kan kura ordentligt! 

BOKTIPSEN FÖR ATT KURA SKYMNING FRÅN TEKANNAN FÖRLAG
Vi har förnämligt fått lite lästips inför kommande lässäsong, av ingen mindre än bibliotekarien, författaren och förläggaren Catharina Sanjay – som du kanske känner igen sedan tidigare t ex här i bloggen (Hemma i paret Sanjays kök) eller som en av våra referenser ”nöjd köpare och säljare” i vår marknadsföring! Jag bad om lästips till hela familjen och det är precis vad jag har fått! Kura upp dig i läshörnan, själv eller med ett eller flera barn i knät, med en av nedan böcker!

Läs hela inlägget »

På Kulturnyheterna pratar de om att Jane Austen, som dog för 200 år sedan, i Sverige blivit romantikens fanbärare. (Jag kan inte veta säkert, men med tanke på hur mycket de ältade Mr Darcy i nästa sekund tror jag inte de menade epoken Romantiken.)  Det stör mig. De pratar även om att uppskattningen av hennes berättelser handlar om att industrialismen kommit och man uppskattade flykten till landsbygden och det oskuldsfulla. Det stör mig också. Jane Austen var så oerhört mycket mer än så. 

Om det bara var frågan om romantik på landsbygden hade hon kunnat ersättas med vilken Danielle Steel, kostymfilmsdramatiker eller dussinförfattare som helst och inte etsat sig fast i litteraturhistorien. Med värme och bitande ironi gav hon oss en inblick i det långt ifrån okomplicerade livet som den tidens kvinna. Hus ärvdes inte av kvinnor, så om mannen i familjen gick bort och inga söner fanns, fick hustru och döttrar lämna hemmet till förmån för närmsta manliga släkting. Då kvinnor inte fick arbeta (såvida de inte var tjänstefolk och då var livet säkerligen inte enklare) var giftermål deras väg till ekonomisk trygghet. Det var självklart att en kvinna skulle gifta sig (eller bo hemma resten av livet och ta hand om sina föräldrar) och i giftermålets trygga famn skulle en kvinna vara fortsatt "accomplished" och inte gärna visa på egna ambitioner och tankar. Hon skulle kunna brodera, sjunga, läsa lättsamma texter och inte ge sig i kast med politiska ärenden. Säkerligen inte alltför stimulerande. Det var långt ifrån osäkert att maken (om hon lyckades få någon) skulle vara en snygg, trevlig och intelligent man - hade man ingen gedigen hemgift att locka med fick man ta vad som stod till buds.

Läs hela inlägget »

Jag känner mig oändligt tacksam över Diana Lavessons boktips på Bokhandeln Laholm. Hon tipsade mig om Sara Paborns Blybröllop och vilken läsupplevelse! Paborn är även poet, vilket verkligen märks i denna förtjusande, humoristiska och makabra berättelse. Jag känner att jag måste gå lös på alla Paborns böcker nu.

"Så jag njuter. Rimmad poesi. En natthimmel prickig av stjärnor. Fåglarnas lockrop i skogen. Känslan i att repa loss en näve kryddor ur kryddlandet och sedan dofta på handen. Libbsticka. Timjan. Rosmarin. Isop. Det kräver inget, förutom förmågan att njuta. Förmågan att ta emot. Kanske är det för att jag börjat skriva i den här anteckningsboken som de gamla minnena börjat röra på sig som nyväckta urtidsdjur?" 

Det är så vackert att man baxnar.

Läs hela inlägget »

Jag är i stan på ärende, en vanlig sommardag. Jag passerar en kvinna som styr stegen mot Åhléns. Hon är lite äldre än jag, iklädd långkjol, långärmat och sjal. En till synes helt vanlig man i 50-års åldern cyklar förbi henne, plingar och säger högt i förbifarten; "Det här är Sverige!" Han försvinner innan jag hinner reagera. Kvinnan ignorerad honom och fortsätter med sitt. 

En stund senare går jag bakom några fnissiga tonårstjejer. Den ena stannar upp så hastigt att jag nästan går in i henne. När jag passerar dem hör jag en av tjejerna säga till sin kompis; "Du stannade så tjejen där nästan gick in i dig!" Den pratar vidare på det tillgjort brummande vis och jag tänker inte mer på det, tills de ropar "Men hallå, svara då!", varpå jag vänder mig om och blänger på dem. De fnissar men ser helt påkomna ut. Ja, Surgubbe, det här är Sverige. Det land där vi tydligen är oförskämda till höger och vänster. Föredömligt. 

Läs hela inlägget »
Bild från: http://maxpixel.freegreatpicture.com/Furrow-Fear-Woman-Crack-Scratches-Notch-Threat-615989 Bild från: http://maxpixel.freegreatpicture.com/Furrow-Fear-Woman-Crack-Scratches-Notch-Threat-615989

Låt oss tala om livet. Eller rättare sagt, livet för somliga av oss som befolkar denna jord. Låt oss börja genom att tala om PMS. Eller PMDS, som det är ännu värre fall. Vad fan? Jag älskar att vara kvinna. Så är det. Jag skulle för allt i världen inte vilja byta. Jag tycker det är så fantastiskt och något att vara så stolt över att jag i en herrans massa år trodde att Simone de Beauvoir med sitt bevingade uttryck “Man föds inte till kvinna, man blir det” inte syftade till kön som en social konstruktion, utan menade att konceptet att vara kvinna -  med allt vad fantastiskt och gudomligt det innebar - inte var något att man per automatik fick med sig bara för att man råkade födas till flicka, utan var något som livet och erfarenheten formade. Jag hade inte rätt, men det gör inget.
 
Jag älskar alltså att vara kvinna trots att det innebär en massa saker som är alldeles förvridet i vårt samhälle. Det finns emellertid några saker som jag inte med den mesta välviljan världen kan uppskatta, varav en är oss av naturen given. PMS/PMDS. På riktigt, naturen, hur tänkte du där? Hur, HUR, kan det rimligtvis vara okej att utsätta en stor del av jordens befolkning för månatliga hard core depressioner? Mensvärk kan jag gå med på, även när den ibland är så brutal att det känns som att kroppen håller på att gå av vid svanken. Jag kan då rulla ihop mig till en liten boll och mildra det hela med en värmekudde och värktabletter. (I skrivande stund blir det dock tydligt att det inte är en lyx alla har, i alla delar av världen. Kvinnor i flyktingläger t.ex. Kvinnor som sitter utanför ICA och tigger.) Men ångesten, obalansen, känslan av total hopplöshet, frustrationen, oförmågan, sorgen m.m. På riktigt? Behöver vi VERKLIGEN det för att vara en del av vårt reproduktionssystem? Bara de människor (notera; människor, inte bara kvinnor) som någon gång levt med depression kan förstå hur det kan kännas. Själv har jag “lyxen” av att ha upplevt båda delarna, även om depressionen sedan några år tillbaka blivit avsevärt mer hanterbar då jag till slut tog hjälp av läkare, medicinering och terapeut.

Läs hela inlägget »

Man vet att ens underbara, mest fantastiska man är gift med en bibliotekarie när han tittar på ens tårfyllda ansikte och den stängda boken bredvid och kärleksfullt säger "Åh älskling, har du läst?" och genast går tvärsöver rummet för att ge en trösterik kram. Påskens omvälvande lästips är Golden boy av Abigail Tarttelin. 

Från Bonnier Carlsens hemsida:
Det här är berättelsen om Max Walker och hans hemlighet, en familj i kris, likväl som en rasande uppgörelse kring vilka vi är, vilka vi blir och vilka vi tillåts vara.  En tonårsroman som är omöjlig att värja sig ifrån. 

 

Läs hela inlägget »

Den vackraste bok om kärlek som skrivits, för att göra en parafras på en vacker dikt. Den är inte ljuv och söt. Den är bitterljuv, humoristisk och stark. En starkare och mer igenkännande historia än av Romeo och Julia-slaget, då hinder inte är av yttre karaktär med släktingar, klass och principer, utan helt består i den vardagliga, komplicerade, känsliga och råa mänskligheten. Annabel Pitcher, varför måste du alltid krossa mitt hjärta?

Från Rabén & Sjögrens hemsida:

Femtonåriga Zoe har en fruktansvärd hemlighet som hon inte kan berätta för någon. Men så hör hon talas om en dödsdömd fånge i Texas. Han måste veta allt om hemligheter, lögner och skuld. Och mord.

Med brustet hjärta och vass penna börjar Zoe skriva brev till Stu, mannen i fängelse - en historia om kärlek, svek och ond bråd död.

En romantisk bladvändare av Annabel Pitcher vars signum är att skriva om allvarliga ämnen med mycket humor och värme och med en osannolik tonsäkerhet.

Läs hela inlägget »