My therapist insist that I read

"Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss. "

Franz Kafka


Den här bloggen handlar till stor del om hälsa. Om hälsa från fåtöljen. Ibland behöver man pausa lite.  Pausa i livet för att orka, för att må bra. Det tänker jag hjälpa till med, genom att komma med boktips för dig och för familjen. Min terapeut insisterar faktiskt på att jag ska läsa mycket och tillåta mig den nedvarvningen.  Han är en klok man, den gode terapeuten. Om du mot all förmodan tröttnar på boktips (jag vet, blotta tanken är helt barock!) kan du även ta del av samhällsfrågor och följa mina härligt knaggliga vägar till utgivning av olika bokprojekt. Låt dig inspireras eller få ett gott skratt! Så gör det bekvämt för dig med en kanna te
(eller kaffe då, om du absolut måste) och gör dig redo för läsning.
Nu jäklar ska vi vara hälsosamma!


/Catharina Sanjay

2018

Eftersom en död fågel fick symbolisera deppet när jag helt tappade tilltron till mina ambitioner och mitt företag, får nu ett gäng levande symbolisera återkomsten! Tack vare fantastiska vänner och bekanta som ryckte in med stöd, pepp och handfasta råd är jag på banan igen. Och tack vare mig själv förstås, eftersom jag tillåter mig att haverera men inte ger upp. Jag har förvisso insett att jag behöver modifiera vägarna för att nå fram till mina mål, men det kan också bli bra. Bra och spännande. Igår hade jag möte med den underbara Johanna Sundberg på NyföretagarCentrum, som på ett utmärkt vis hjälpte mig att strukturera upp mina kommande tillvägagångssätt. Otroligt bra att kommunen tillhandahåller den sortens hjälp för nyföretagare!

Läs hela inlägget »

Jag låg i en trasig liten hög på golvet igår kväll, medan mina förlagsdrömmar låg skadeskjutna en bit bort. Kanske är det här en sån där tyngre svacka man oundvikligen hamnar i, som jag kan se tillbaka på senare. Eller så är det nu det slutar, som det upphör vara den stora dröm jag hade. Kanske det modifieras och blir något annat, kanske får jag nöja med att ha siktat mot stjärnorna för att nå en sunkig trädtopp.
 
Verkligheten suger. Jag förstår att den är bra för somliga att ha med sig parallellt hela tiden som man utvecklar ett projekt, men för somliga av oss – vi som är väldigt försiktiga, som är realistiska på gränsen till tragiska och som själva har fått arbeta upp ett driv för att ens våga satsa stort – behöver hålla oss undan verkligheten ett tag, medan drömmen får växa till sig och bli mer konkret. Först därefter kan man anpassa den till verkligheten, om inte verkligheten då kommer först och slaktar drömmen med en machete.
 
Någonstans mitt i orkeslösheten är jag fortfarande bisarrt, nästan hånfullt, optimistisk. Kanske är det en okuvlig vilja och styrka som finns där, kanske är det för att jag bara är dum som ett spån och vägrar greppa verkligheten. Kanske jag behöver se liket av drömmen innan jag kan acceptera att den är död. I morse dundrade en koltrasthona in i fönsterrutan där hemma. Lyckligtvis hör det till ovanligheterna; det var första gången sedan vi flyttade in för tre år sedan som en fågel tjongar in i rutan. Jag tittade till den där den låg bland murgrönan och såg förskräckt ut. Jag beslöt mig för att ge den en stund till återhämtning alternativt dö i lugn och ro, innan jag letade fram kartong och övriga grejer som behövs till Projekt Fågelräddning. När jag senare kom ut var den död. Poetiskt ironiskt?

Läs hela inlägget »

Det är längesedan jag skrev dikter. Åtminstone sedan jag skrev något riktigt bra. Det har mest varit konstgjord andning en lång tid nu, bara för att hålla det något sånär i gång. Sedan jag började med antidepressiva, för ca 8 år sedan, har jag inte skrivit lika mycket poesi. Det har inte fallit sig naturligt. Det är en förhållandevis låg dos jag gått på, men den har varit tillräcklig för att, tillsammans med bra terapeuter, kunnat hjälpa mig. Det har varit skönt att ha känt sig ganska balanserad. Helt balanserad blir man väl aldrig som människa, men kaoset inom en lägger sig och den oförklarliga sorgen slutar överväldiga en. Mestadels. Ibland vill den komma, men då har dessa nämnda terapeuter och andra fascinerande människor och författare gett mig så bra redskap att jag kunnat identifiera farorna i tid. Jag har kunnat undvika dem och, när det inte gått, kunnat hantera de ganska annorlunda. Det har varit ljuvligt. För drygt ett halvår sedan kände jag mig tillräckligt redo att sluta med tabletterna. Nedtrappningsprocessen har varit långsam, så som den ska. Allt ska gå så fort idag, hela tiden ska vi vara effektiva. Långsamhet har nästan blivit ett skällsord i verkliga livet, men banne mig. Vissa saker ska ta tid. Det är svårt ändå.

Läs hela inlägget »

När jag var liten var min favoritfilm  Trollkarlen från Oz  (eller Karlssons nos som jag, som det intelligenta barn jag var, trodde att den hette). Eftersom jag verkligen gillar när böcker och/eller tv-serier går in i en klassiker och ändrar om hejvilt blev jag synnerligen glad blir jag dök på Danielle Paiges Dorothy must die. I den hamnar Kansastjejen Amy Gumm med sitt rosafärgade hår och sin tamråtta Star i ett Oz helt annorlunda från vad hon läst om. Dorothy har blivit en galen diktator, Fågelskrämman en sadistisk vetenskapsman, Plåtmannen ledare för en läskig armé och Lejonet mordiskt. Inget är som ett ska och ingen kan man lita på. Fenomenalt bra och knasigt, inte minst när man redan är ett fan av Oz och dess invånare. Emellertid hade jag inte fattat att den var en serie och blev sur när jag på sista sidan förstod att jag blev snuvad på upplösningen jag väntat på. Nåväl, jag antar att det är positivt att jag har fler historier att gå lös på. Inom sinom tid, först väntar en annorlunda twist på Alice i Underlandet! 

Läs hela inlägget »

Efter att väldigt länge och väl planerat att pimpa min eminenta pärm med recept, gjorde jag äntligen slag i saken. Av någon outgrundlig anledning tyckte inte Daniel att min kontorspärm passade in i vårt snygga kök, och länge har jag nostalgiskt sparat papper och lappar i ambitionen att göra utsidan värdig dess insida. Så tack vare en meny jag snodde när jag och Daniel var i Stockholm på kungamiddag, en meny jag gjorde till mitt Fairy tale murder mystery kalas för något år sedan (ja, i vuxen ålder), en omtänksam och informativ lapp från mamma och bröllopstårtinformation och julklappspynt från en kär vän blev min kontorspärm vackrare än väntat! Fattas bara en lapp från pappa om stekt fläsk som som jag tyvärr städat bort, men jag har sparat utrymme tills den dyker upp.
 

Läs hela inlägget »

När Daniel var av med mig på Ica Maxi hade jag fullt upp med att vara så här glad över min genialiska midsommaraftonsidé! Istället för vara helt utan snaps (eftersom jag kör, då jag är sjukt hälsosam och inte pallar cykla till Holm) går jag all in på sundhetstänket och sippar på en ingefärsshot! (nej, jag ska såklart inte svepa en massa sådana heller.) Ingenious, ropade jag glatt till mig själv inombords!
#midsommar #alkoholfritt #ingefärsshot#gingershot #allin

Läs hela inlägget »

"Snart kommer tårarna", som den gode Jakob Hellman sjöng. I fredags var det skolavslutning och mina kära stammisar slutade nian. Sedan jag började jobbet för fyra år sedan har de hängt i bibblan i princip varje rast och diskuterat tunga och lätta ämnen och skrattat med mig. De har varit med i bokcirkeln nästan sedan den startade och med sina ovanligt mogna tankar och sköna humor har de varit en källa till glädje. Nog för att jag kommer få mer gjort nu, men gudars så saknade de godingarna kommer vara! På skolavslutningen fick jag en bukett rosor av den ena (vars mamma dessutom berättade hur mycket biblioteket och bokcirkeln gjort för hans trivsel - samt om hans märkbart ökade läsintresse och förbättrade skrivförmåga). En av de andra killarna gav mig en ros med jättefin text om vad vår vänskap och tiden i biblioteket betytt för honom. Tårarna kom många gånger om för mig den dagen.
 

Läs hela inlägget »

Tidernas mest underbara make kom till undsättning när jag i sociala medier beklagat mig över bristen på mitt dagliga äpple när hungern rev som värst. Som om jag inte blev överlycklig nog när han oväntat dök upp i bibblan - när han dessutom hade äpple med sig, ja ingen sagohjälte hade kunnat göra en större insats! (Han hade egentligen två äpple med sig, men det ena klapp jag direkt så bara ett fick vara med på bild.) Som tack för dagens insats får han inte bara  Dagens ros utan även mitt livs första bokryggspoesi. För det ska han ha.
 

Hjälten
Underbar och älskad av alla
Den hungriga prinsessan
Tusen gånger starkare

Läs hela inlägget »

Dagens feelgood! Ett gäng elever i åk 5 brukar få leta "förstöringsböcker" som de säger, det vill säga hjälpa mig att gallra genom att plocka fram böcker de vill ha till pyssel, som jag ändå ska göra mig av med. (Busenkelt för mig - de får en sektion att gå lös på under vissa förutsättningar och sen behöver jag bara säga ja eller nej när de kommer med sitt urval.) Nu hade en av tjejerna gjort ett #blackoutpoetry inspirerat verk till mig, med ett underbart meddelande! Hur rörd blir man inte!

Läs hela inlägget »

"De nordiska gudasagorna är sagor från köldens rike med långa, långa vinternätter och sommardagar utan slut..."  My God, Neil Gaiman. You had me at page 12.

Synd bara att språket - eller kanske översättningen - sedan sviker ända fram till historien om Ragnarök. Men jag njuter ändå, inte bara av berättelserna om våra forna gudar, utan även av en sommarkväll, svenska blomdofter och säsongens första myntate, i sällskap av en katt.
 

Läs hela inlägget »

Få böcker har så starkt och självklart lyft med mig till en annan del av världen som Gesine Schultz berättelse om Lucy som till en början motvilligt reser till Irland under sommarlovet. Genom Lucy's ögon har jag sett den ljuvliga trädgården täckt med tusenskönor och den lilla viken där hon samlade snäckor. Jag har känt den friska havsdoften från stranden där hon letade drivved och det irländska lätta regnet som kommer och går. Jag har smakat varm choklad och äppelpaj, jag har känt Lucy's passion för stickning och njutit av garnens vackra färger. Lånet av En påse grön vind visade sig vara en billig resa som kommer stanna med mig länge.
 

Läs hela inlägget »

"Att gräla vilt om ingenting är något som man bara kan göra när man vet att ens hem kommer att finnas kvar i morgon."

Ibbotson slår till igen! Denna gången är det emellertid inte bara Eva Ibbotson som står bakom guldet, utan hon gör det i samarbete med sin son, Toby Ibbotson. Baserad på Eva Ibbotsons idé har sonen färdigställt Spökskolan i Mountwood. Som alltid när Ibbotson är i farten kan vi räkna med färgstarka, charmiga och udda karaktärer, annorlunda magihistorier som är till alla spökens fördel och ett strössel av förtjusande och brittiskt torra citat (jag menar, apropå en flicka som gift med en dålig karl; "och eftersom hon var en rådig tös hade hon mekat lite med bromsarna på hans Land Rover.") Nu tycker jag mig dessutom se ytterligare en förbättring när berättelsen är i händerna på Toby. Det finns mer vass men subtil samhällskritik. Bonus också för den vackra beskrivningen av den äldre Mrs. Wilder. Det är alltför sällan man får bli bortskämd med en fördomsfri och poetisk beskrivning av en äldre människas utseende, inte minst i böcker för barn och unga. Sammanfattningsvis, allt som någon som heter Ibbotson rör vid blir guld. Well done, mother and son.

Läs hela inlägget »

"Englands rika historia fanns i husens tegelväggar, städernas namn och i de väderutsatta människornas bleka ansikte."

Det är så vackert formulerat att jag vill tatuera in det på min kropp. Gareth P. Jones gör underbara böcker för barn runt 10-13 års åldern. Om man inte låter sig hämmas av sådana petitesser som ålder ska man med glädje hänge sig dem. De växlar i att handla om övernaturliga saker i sekelskiftets London (favoriten just nu, Trettons sällskap) till humoristiska, lätt makabra deckare i brittisk herrgårdsmiljö (andra favoriten Tvillingarna Thornthwaites testamente). Färgstarka karaktärer, spännande historier och med ett språk man sällan dyker på i böcker för den åldern. Läs och njut.

Läs hela inlägget »

Häromkvällen flamsade jag och Daniel, som så ofta, som små barn innan vi somnade. Vid ett tillfälle lade han sig fnissande i fosterställning för att undkomma mina kittlingar. Det slog mig då hur otroligt absurt och fullkomligt tragiskt det är att denna människa legat i en kvinnas livmoder och inte varit efterlängtad. Någon har burit denna underbara människa i sin kropp och förmodligen inte känt den kärlek och längtan en blivande mamma kan känna. Någon har förlöst denna människa, med allt vad fysisk ansträngning det innebär, och kanske inte lagt sin nyfödda son mot sin barm och varit sprickfärdig av kärlek.

Den brist på längtan och kärlek denna man kanske upplevt som foster och under sina första två år kompenserades han för med råge av sina föräldrar, sina svenska skånska föräldrar. De överöste honom med kärlek, stöttning och trygghet. Men det är inte de lyckliga adoptivföräldrarna detta inlägg handlar om. Det handlar om ett avsevärt mer egoistiskt perspektiv än så – mitt eget. Om denna makalösa man fått den längtan och kärlek han förtjänat redan från start hade han inte befunnit sig här, bredvid mig. Och då hade mitt liv sett helt annorlunda ut.

Läs hela inlägget »

"Tänk ändå vad pengar förmådde - det var som trolleri. De förvandlade tankar till ting, önskningar till åtgärder."
Nog är det ofta så. Fast ibland räcker kreativitet och ett jävlar anamma långt, men då är det kanske inte längre en fråga om magi. Något annat än pengar som kan hjälpa en lässugen en bra bit på vägen är det bibliotek. Där var äntligen Huset Longbourn av Jo Baker ledigt och gladde mig över jul. Som alla andra böcker som flörtar med Jane Austens verk är den aldrig lika bra som originalet, inte minst var gäller språket, men inte desto mindre en källa till glädje. Dessutom bjuder just den här på nya perspektiv där bakgrundsarbetarnas hårda liv får stå i centrum. Samt ett och annat nyttigt perspektiv om livet i sig;
"Visst hade hon så länge hon kunde minnas önskat innerligt att få se något av världen utanför Longbourn, men nu tänkte hon att hon skulle ha varit mer grannlaga i sina önskningar. Hon skulle ha önskat sig glädje att se den i."  

Läs hela inlägget »

Damn it! En bok ska inte vara så bra att man blir lipig i slutet, bara för att det är en så bra historia. Inte sorglig eller överväldigande - bara riktigt, riktigt bra. Kanske är det även avundsjuka som märkligt nog lockar fram tårar. Avundsjuka i en ny och märklig kombination med njutning av en välskriven bok. Det är som att Holly Black gått in i mitt huvud och hämtat inspiration, samtidigt som hon ligger otaliga steg före mig. Jag är frustrerad över att inte vara först med denna typ av historia, men glädjs ändå åt hur bra det är. Som om någon skräddarsytt en berättelse med dess upplägg och karaktär bara för mig. Sedan har vi då författarens tack. Ni vet ju att jag har en soft spot för det och dedikationer. Så avslutningsvis är det jag själv som säger tack, till Holly Black för att hon gör så inspirerande och insiktsfulla tacktal!

Läs hela inlägget »