My therapist insist that I read

"Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok ska vara ishackan till den frusna sjön inom oss. "

Franz Kafka


Den här bloggen handlar till stor del om hälsa. Om hälsa från fåtöljen. Ibland behöver man pausa lite.  Pausa i livet för att orka, för att må bra. Det tänker jag hjälpa till med, genom att komma med boktips för dig och för familjen. Min terapeut insisterar faktiskt på att jag ska läsa mycket och tillåta mig den nedvarvningen.  Han är en klok man, den gode terapeuten. Om du mot all förmodan tröttnar på boktips (jag vet, blotta tanken är helt barock!) kan du även ta del av samhällsfrågor och följa mina härligt knaggliga vägar till utgivning av olika bokprojekt. Låt dig inspireras eller få ett gott skratt! Så gör det bekvämt för dig med en kanna te
(eller kaffe då, om du absolut måste) och gör dig redo för läsning.
Nu jäklar ska vi vara hälsosamma!


/Catharina Sanjay

2018 > 10

Eftersom en död fågel fick symbolisera deppet när jag helt tappade tilltron till mina ambitioner och mitt företag, får nu ett gäng levande symbolisera återkomsten! Tack vare fantastiska vänner och bekanta som ryckte in med stöd, pepp och handfasta råd är jag på banan igen. Och tack vare mig själv förstås, eftersom jag tillåter mig att haverera men inte ger upp. Jag har förvisso insett att jag behöver modifiera vägarna för att nå fram till mina mål, men det kan också bli bra. Bra och spännande. Igår hade jag möte med den underbara Johanna Sundberg på NyföretagarCentrum, som på ett utmärkt vis hjälpte mig att strukturera upp mina kommande tillvägagångssätt. Otroligt bra att kommunen tillhandahåller den sortens hjälp för nyföretagare!

Läs hela inlägget »

Jag låg i en trasig liten hög på golvet igår kväll, medan mina förlagsdrömmar låg skadeskjutna en bit bort. Kanske är det här en sån där tyngre svacka man oundvikligen hamnar i, som jag kan se tillbaka på senare. Eller så är det nu det slutar, som det upphör vara den stora dröm jag hade. Kanske det modifieras och blir något annat, kanske får jag nöja med att ha siktat mot stjärnorna för att nå en sunkig trädtopp.
 
Verkligheten suger. Jag förstår att den är bra för somliga att ha med sig parallellt hela tiden som man utvecklar ett projekt, men för somliga av oss – vi som är väldigt försiktiga, som är realistiska på gränsen till tragiska och som själva har fått arbeta upp ett driv för att ens våga satsa stort – behöver hålla oss undan verkligheten ett tag, medan drömmen får växa till sig och bli mer konkret. Först därefter kan man anpassa den till verkligheten, om inte verkligheten då kommer först och slaktar drömmen med en machete.
 
Någonstans mitt i orkeslösheten är jag fortfarande bisarrt, nästan hånfullt, optimistisk. Kanske är det en okuvlig vilja och styrka som finns där, kanske är det för att jag bara är dum som ett spån och vägrar greppa verkligheten. Kanske jag behöver se liket av drömmen innan jag kan acceptera att den är död. I morse dundrade en koltrasthona in i fönsterrutan där hemma. Lyckligtvis hör det till ovanligheterna; det var första gången sedan vi flyttade in för tre år sedan som en fågel tjongar in i rutan. Jag tittade till den där den låg bland murgrönan och såg förskräckt ut. Jag beslöt mig för att ge den en stund till återhämtning alternativt dö i lugn och ro, innan jag letade fram kartong och övriga grejer som behövs till Projekt Fågelräddning. När jag senare kom ut var den död. Poetiskt ironiskt?

Läs hela inlägget »